New York-resan del 2: Hotellet

Vi tog en taxi från Newark till Radisson Hotel vid Lexington Avenue på Manhattan. Turen kostade ungefär 75 dollar och tog drygt 30 minuter. Nu anlände vi på Thanksgivingkvällen så det var extremt lite trafik på motorvägarna jämfört med en vanlig vardag. Det man slås av när man sitter i taxin är hur stort New York är. Redan på inflygningen så går det inte att se ett slut på alla byggnader och det är inte konstigt. I staden, som består av Manhattan, Staten Island, Brooklyn, The Queens och The Bronx, bor över 8 miljoner människor.

Hotellet ligger i Midtown-distriktet, vilket är flera kvarter med huvudkontor för flera storföretag, och det är gångavstånd till Time’s Square och andra klassiska stadsdelar. Väl framme vid hotellet checkade vi in och installerade oss i varsitt rum. Nu glömde jag fota rummet men det finns en liten preview som hotellet lagt upp på sin hemsida. Säng var modell större och det gick att ställa in hårdheten i madrassen. En rätt kul finess men ärligt talat så märkte jag ingen större skillnad efter att ha fipplat med inställningarna. TV fanns på rummet naturligtvis. Drygt 55 kanaler som visade reklam, amerikansk fotboll, reklam, amerikansk fotboll och reklam.

Jag vet inte hur det är generellt på hotellen i New York men på det här hotellet var ljudisoleringen obefintlig. Jag kunde tydligt höra mina grannar i rummet intill (som var svenskar). Till och med rösten i mobilen när de pratade med någon i Sverige! Varje gång någon spolade toaletten eller tog en dusch så dundrade det i mitt rum. Min kollega bodde högst upp och hans rum måste ha legat väldigt nära hissmekaniken. Så fort någon använde hissen så lät det som om någon flyttade en tung soffa ovanför rummet.

I vår bokning ingick det amerikansk frukost på kafét i samma byggnad. Menyn var juice/kaffe + stekt ägg/äggröra +stekt potatis + bacon + toast. Jag är van vid grovt bröd, fil och müsli på morgonen så jag var väl inte riktigt nöjd med frukosten. Men på en så kort resa är det bara att gilla läget. Grejen var att kafét också var öppet för allmänheten och det var verkligen rusch där varje morgon. Horder av servitörer och servitriser sprang som skållade höns mellan borden, kastade ut bestick och tallrikar och hämtade in disk 1 sekund efter att man ätit klart. Nästa gång skippar jag hotellfrukosten och vandrar iväg till Starbucks eller någon trevlig diner och äter från en mer varierad meny.

I lobbyn stod det jämt en grupp anställda gubbar och surade. Vad de hade för arbetsuppgifter är fortfarande en gåta men om de bar in en väska i en taxi eller liknande så skulle de minsann ha dricks…

To be continued…